Peter Pan, blev Pappa Mio

Peter Pan föddes en sen kväll i mitten av maj.
Hans mamma Rosas valpning satte igång bra men efter ett tag tittade det ut två fosterblåsor och inget mer hände. Inga valpar kom.

Ute hade det börjat snöa kraftigt. I mitten av maj brukar det vara vår i den delen av Dalarna där vi då bodde. Men just nu hade kung Bore tydligen bestämma sig för att komma tillbaka med buller och bång.

Men det var bara att stoppa in Rosa i bilen och köra de 5 milen till närmaste djursjukhus, innan de stängde för natten. En halvtimma innan stängningsdax anlände vi.
Jourhavande veterinär ropade inte jippi precis när han insåg att det behövdes undersökning av en valpande tik. Något sportevenemang var det också på tv och radio för sportkommentatorn hördes högt i korridorer och väntrum.

Efter ultraljud och röntgen konstaterades att Mio och ett syskon hade haft bråttom ut och kilat fast i varandra. Så veterinären ropade till en skötare: Sätt på värmen i operationssalen för här behövs ett akutsnitt. Och så blev det, Rosa försvann med veterinär och skötare in på operation.

Efter lång väntan kom skötaren tillbaka med en trött Rosa och fyra valpar inlindade i en filt, efter kom veterinären med en liten parvel som han gned med en handduk och så sa han: ”Den här lilla killen trodde jag inte skulle klara sig men han kom igång”. Så fick jag den lilla valpen i handduken. En liten hane som var kall men vid liv.
Veterinären lämnade oss för att gå och skriva papper. Jag fortsatte gnida den lilla medan skötaren la Rosa och de fyra valparna i en bädd. Då valparna inte direkt tog sig för att dia fick skötaren ta över arbetet med att gnida den kalla valpen och jag fick hjälpa en valp i taget att få tag på ett juver och börja dia.

När alla fyra valparna låg där nöjda och diade så var det dags för den lilla parveln att få tag i ett juver. Jag försökte ett tag men den fick inget riktigt tag utan tappade juvret hela tiden. Skötaren föreslog att han skulle ta över och att jag skulle gå ut och starta bilen så den kunde bli varm.

Ute var det fullt snöoväder men kvar på djursjukhuset kunde vi inte vara så det var bara att värma upp bilen för att sen kunna bege sig hemåt. Jag lät bilen stå och gå på tomgång medan jag gick in för att betala och hämta Rosa och hennes valpar.
När jag kom in till dem hade skötaren inte lyckats få lillkillen att dia och de andra fyra valparna var kalla men diade. Det var kallt i undersökningsrummet där vi var och det syntes tydligt att personalen ville att vi skulle åka hem. De hade redan jobbat övertid, i och med operationen. Jag lindade in valparna i filtar och la in dem i buren i bilen. Hämtade Rosa och lät henne kissa innan hon fick lägga sig hos sina valpar. Sen började färden de fem milen hemåt igen. Denna gång i full snöstorm. Sakta gick det på hala, snöiga vägar och med sikten dålig av det kraftiga snöandet.

Väl hemma fick Rosa och de andra hundarna hälsa medan jag bar in de kalla valparna i sovrummet till bädden som var iordningställd. Rosa fick komma in till sina valpar och jag hämtade ett extra värmeelement som jag ställde intill valpbädden. Så såg jag till att Rosa låg lugnt hos sina valpar och att fyra av dem hade tagit var sitt juver och börjat dia. Lilla parvel la jag med munnen nära ett juver och med kroppen intill Rosas mage. Sen var det dags att låta de övriga hundarna rastas i trädgården och tacka hundvakten så mycket för hjälpen.

När han puttrade hemåt i snöovädret så fick de rastade hundarna lägga sig att sova i vardagsrummet och jag fortsatte att pyssla med Rosa och hennes valpar. Lilla parvel fick inget riktigt tag i något juver utan tappade det hela tiden. Jag värmde mjölkersättning och försökte med flaska men han ville inte ta flasknappen.

På vägen hem från djursjukhuset hade jag bestämt att valparna behövde kraftfulla namn, efter deras dåliga start. Disneytema hade jag redan tidigare bestämt att denna kull skulle ha. Ganska snabbt kom jag på namn till tikarna. Det blev Mulan, Poccahontas och Esmeralda. Så dök namnet Aladin upp, men sen blev det stopp. Den lilla parveln hette fortfarande bara lilla parvel. Han om någon behövde ett kraftfullt namn. En kvällspigg vän ringde mig mitt i natten för att höra hur det gick. Jag berättade om lilla parvel och om vilka namn jag gett de andra valparna. Vännens förslag blev Peter Pan till lilla parvel och så fick det bli. Så blev lilla parvel, Peter Pan.

Dagen efter kom vännen på besök och försökte då hjälpa mig med Peter Pan som fortfarande inte hade börjat dia eller ta emot flaskan. Hon värmde mjölkersättning tog flaskan och satte Peter Pan mellan sina bröst. Där kunde han hålla sig varm medan hon försökte få honom att ta emot flasknappen och den varma mjölkersättningen. Så hade hon alltid fått igång trötta valpar förr.
Jag pysslade med de andra valparna, där tre av dem hade börjat rossla. Rosa skötte om dem fint och var så duktig men jag förstod att något var fel. Så det blev att ringa djursjukhuset igen. Där tyckte de att vi skulle komma in. Lilla Peter Pan hade fortfarande varken tagit emot flaska eller diat. Jag hade nu varit vaken i 1 1⁄2 dygn men det var bara att lasta in gänget i bilen och åka tillbaka till djursjukhuset.

Inne på djursjukhuset fick valparna antibiotika och vätskades upp med vätska under huden i nacken. Veterinären trodde de hade början till lunginflammation. Inte ovanligt när starten varit så dramatisk som han uttryckte det. Bara en valp hade klarat sig ifrån att rossla.
Så bar det av hemåt igen med ordinationen att ge fyra av valparna antibiotika i sju dagar. Och om den femte skulle bli dålig så skulle jag ge även honom antibiotika.
Antibiotikan gjorde att valparna bajsade mycket. Rosa hann inte hålla efter dem så vi fick hjälpas åt. Jag badade bajsiga valpar, bytte i valpbädden ofta och kämpade med Peter Pan som ännu inte lyckats med att börja dia eller att ta emot flaskan. Jag hade nu varit vaken i 2 1⁄2 dygn och orken tröt. Ringde än en gång veterinär för att rådfråga hur jag skulle göra med den lille som inte ville dia. Svaret jag fick var: ”Det är bara att ge upp”. ”En sån liten skit blir det ändå inget med”.

Men jag ville inte ge upp. Försöken med flaska hade jag gett upp men jag fortsatte med att försöka få honom att ta ett juver. Förmodligen fick han i sig lite mjölk i alla fall när jag satt och höll i honom vid juvret och försiktigt pumpade ut lite mjölk med mina fingrar. Tänkte att om han känner smak och lukt av mjölken kanske hans reflexer att hålla fast och dia kommer igång.
På morgonen, när jag varit vaken i tre dygn låg jag på sängen och grät. Tittade ner på Rosa och hennes valpar där fyra diar. Den femte, Peter Pan ligger med ett juver i munnen men diar inte. Då gav jag upp. Jag klappade på honom och sa: ”Nu är det upp till dig om du ska överleva eller inte”. ”Jag har gjort vad jag kan”. ”Om du ska överleva måste du börja dia”. ”Sug på det där juvret du har i munnen”. Så böjde jag mig ner pussade lite lätt på honom och sen la jag mig och tänkte att när jag vaknar har vi en död valp i bädden. Somnade gråtandes den morgonen.

Vaknar efter fyra timmar och tittar ner i valplådan. Där ligger fem valpar och diar! Jag blev klarvaken på en gång. Den lilla parveln, lilla Peter Pan diade! Glädjetårar trillade och jag klappade försiktigt på honom och sa: ”Så du bestämde dig för att leva i alla fall”. Han stoppade diandet en liten stund men fortsatte sen. Precis som om han lyssnade på vad jag sa och med sin handling ville svara mig.

Den förmiddagen åt jag frukost med glädje och tänkte att idag ska jag vara ute i trädgården och busa med de andra hundarna. De som inte fått så mycket uppmärksamhet under dessa dygn.
Men tyvärr så blev det inte så. När jag kommer in i sovrummet igen för att ta med mig Rosa ut på en liten promenad så ser jag att en av valparna har fått en stor knöl i nacken. Hon är ordentligt svullen där hon hade fått vätska under huden för ca 1 1⁄2 dygn sen. Nu hade mitt förtroende för djursjuhuset falnat så jag ringde en annan veterinärstation. De ville att jag skulle komma in och visa upp valpen.
Jaha det var bara att lasta in Rosa och valpar ännu en gång och så bar det av till veterinär för tredje gången på några dygn. Denna gång åkte vi åt motsatt håll till en veterinärstation som låg 8 mil bort.

Valpen blev undersökt och veterinären trodde hon hade blivit injicerad med smutsig nål när hon fått vätskan under huden. Han tvättade rent och eftersom valparna redan åt antibiotika så blev rekommendationen att jag skulle fortsätta ge denna valp i 10 dagar, i stället för 7 dagar som de andra. Svullnaden borde gå ner efter något dygn annars skulle jag höra av mig igen. Han tittade sen på de andra valparna och jag berättade om hur jag kämpat med Peter Pan. ”Den lilla killen kommer klara sig fint, om inget annat händer”. ”Han diar nu med kraft” sa han och log. Det var sköna ord att ta med sig hem.

På vägen hem funderade jag på hur det hade gått till på djursjukhuset och kom då på att alla valpar hade injicerats med samma nål och samma flaska med vätskeersättning. En efter en hade fått sin vätska under huden i nacken.

Fortsättningen blev lugn. Allt gick som det skulle och alla fem valpar växte bra. Peter Pan diade på och åt sen med god aptit när det var dags för hundfoder.

Vintervädret som så oturligt kom tillbaka med full kraft, den kväll/natt som Peter Pan och hans syskon kom till värden, töade efter någon vecka bort igen. Våren kom igång och valparna kunde vara ute och leka i trädgården.

Peter Pan flyttade sen till en kvinna som redan hade en cavalier/cocker-tik. Han fick byta namn till Mio och busade med sin nya kompis i sitt nya hem. Efter några år fick jag ett samtal från kvinnan som berättade att Mio skulle bli pappa. Varje gång som Mios kompis löpt hade de fått bo på var sin våning i bostaden och det hade gått bra tills nu. Denna gång hade Mio tagit sig ner, över två grindar, till sin tik. Matte hittade dem på morgonen i en parningsakt. Ja det var bara att låta dem bli klara. För att avbryta en parning kan vara skadligt både för tiken och hanen.

Han blev pappa till sex valpar.
En gång till lyckades han fixa till sig en parning och blev på så sätt pappa till två kullar.